Ytterligare lite reflektion

När jag la ner de nyligen framkallade svartvita bilderna på bordet såg jag att det bildades en liten regnbåge från fönstret. En lite rolig detalj sådär.

Det slog mig när jag promenerade ner för avenyn från fotobutiken vid götaplatsen att jag kanske kunde ha tolkat uppgiften med processdagboken på ett annorlunda sätt. Som jag har valt att skriva den nu har jag valt att göra nedslag i de ämnen som har behandlats och tankar som jag fått under kursens gång. Dock har jag inte konkret tagit upp min personliga utveckling.

Jag skulle vilja dela in de saker jag har lärt mig i två kategorier. Först så skulle jag vilja ta upp de mer handfasta kunskaper som jag har lärt mig så som hur man använder en kamera och hur man kan tänka när man letar efter ett bra fotografi samt hur man framkallar bilder i ett mörkrum. Just tiden i mörkrummet uppskattade jag extra mycket för det är något som jag under en längre tid har velat prova på själv. Att få personliga instruktioner av någon som är mycket kunnig inom området är något som jag är extra tacksam för. Sedan så skulle jag också vilja ta upp det som jag nog bäst kan beskrivas som en mer inre personlig utveckling.

Att mina reflektioner har lett till en personlig utveckling är något som jag absolut skulle vilja påstå. Situationen blir dock något knepigare om man skall försöka sätta exakta ord på hur denna utveckling ser ut. Efter en kort genomgång av tidigare blogginlägg kan jag se en tendens i att jag genom fotograferingen kan se en annan typ av reflektion till kreativ produktion. Kanske kan man säga att utvecklingen som jag har genomgått har grundat sig i en större insikt i hur man genomgår en skapandeprocess. Jag själv är en person som i min vardag endast uttrycker mig kreativt inom mycket restriktiva formar. När jag under denna kurs har fått möjlighet till att uttrycka mig (på ett annat sätt än genom uppsatsskrivning vilket nästan exklusivt varit det medium jag uttryckt mig med under de senaste åren) har jag reflekterat över inte bara vad som skapas men också hur det skapas. Det är i just denna reflektionen som jag kan sägas ha genomgått en personlig utveckling vilken kan vara till nytta i min framtida undervisande yrkesprofession.

Förhoppningsvis klarar jag av att sammanfatta vad jag menar med just detta i den extrauppgift som jag i dagarna har börjat spåna lite på. En sak som jag dock är säker på är att jag har fått ut betydligt mer av denna kurs än jag räknat med. En del av mig vill säga att denna del av utbildningen är den som jag har fått ut mest av. Både på ett konkret och ett mer abstrakt plan.

Frustration

Denna uppdatering fyllas med besvikelse och bitterhet. Låt mig förklara, under förra veckans VFU onsdag (utan inplanerade aktiviteter) åkte jag genom hela Göteborg för att testa att fotografera mig en analog Canon F1. Trots kylan fick jag några intressanta bilder av industri-Göteborg. Dagen avslutades med en mycket fin promenad genom Kiellers Park.

Inspirerad av gårdagens fina promenad bestämde jag mig för att ta en morgonpromenad innan dagens lektion upp på Ramberget för att fota snön och dimman som lagt sig som ett täcke över vårblommorna som börjat kika fram. Det hela blev en mycket stillsam promenad upp till toppen med med några intressanta bilder på bland annat en hackspätt.

Men så kommer jag till kummeln av min resa, toppen av Ramberget, där historien skall ta en vändning. Jag skall precis till att ta de bilder som jag vandrat upp för att ta. Med ena knät nerburrat i den smältande snön noterar jag att kamerans klick uteblir när jag skall ta bilden. En upplevelse som jag inte erfarat under de senaste tio åren händer; filmen har tagit slut. Under processen då jag skall byta filmen (med en internetguide som vägvisare) lyckas jag på något sätt förstöra hela filmen.

Här ställdes jag inför ett vägval. Skulle jag antingen ge upp och bittert traska ner för berget igen? Eller skulle jag ta mig i kragen och göra någonting åt det i den mån jag kunde? Nej, efter en stunds frustration och förtryckta vredesutbrott kom jag fram till att den enda tillfredsställande lösningen var att gå genom samma tur som jag gjort tidigare i veckan, fast nu under ett fåtal timmar. Jag insåg också under denna stund att jag var betydligt mer känslomässigt engagerad i mitt arbete än vad jag hade räknat med.

Så igår gick jag för att plocka upp mina bilder som till en början togs under vredesmod och bestämdhet. Resultatet blev helt okej om jag får säga det själv. Det blir ingen skolkommentar i detta inlägg. Inte mer än ett konstaterande att man i sitt arbete i skolvärlden skall försöka få eleverna att på någon nivå bli engagerade i sitt skolarbete och kommentaren att detta kan vara svårt. Skall försöka posta några bilder senare om jag får möjlighet.

Kort om identitet

Nu är det hög tid för en uppdatering på den här bloggen. Först en snabb statusuppdatering på fotoprojektet. Jag har bett om att få kopierat upp några storbildsbilder och ett antal små, tyvärr har dessa bilder inte blivit levererade enligt tid pga av problem hos fotobutiken. Dock är jag lovad att bilderna kommer att vara klara senast nästa fredag (även om detta är i senaste laget).

Under förra veckan såg vi på en film om Nan Goldin, en fotograf med en stark relation till sin kamera. Bilderna Nan har tagit är ofta fyllda med känslor, något vilket kanske är ett resultat av den starka personliga koppling Nan har haft till det som fotograferats. Nan har tagit sitt fotograferande så nära inpå att jag skulle vilja hävda att det inte inte längre går att separera Goldin från sina bilder och bilderna från Goldin. Med denna inledning skulle jag vilja börja ett blogginlägg som kommer att behandla identitetsskapande.

Hur skapas en uppfattning av en annan person? När fotograferna dokumenterar element från sina liv så dokumenterar de personer i sin omgivning lika mycket som de avbildar sig själva. Jag vilja hävda gäller även för de personer som fotograferar konstlade motiv. Detta då de val som fotografen gör blir ett resultat av fotografens personliga inställning till bilden. Därmed blir fotot i sig en del av fotografen bortom det som avbildas på kortet.

När en människa betraktar en bild betraktar de någonting som går bortom det som avbildas på bilden. De betraktar de val som fotografen har gjort och så skapas intrycket av fotografen genom tolkningar av val som görs av andra människor. De definierar sig själva och sin värld genom att dokumentera andra.

För mig som språklärare ger detta mig en stark koppling till Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande. Språk utan någon att tala med fyller ungefär samma funktion som ett foto som ingen tittar på. Det är i förhållandet till, och i samspelet med, människor som vi ger oss själva mening. Vi skapar oss själva i interaktion med andra individer. Här finner jag absolut likheter mellan en skapandeprocessen som jag själv försöker gå igenom i denna kurs och den lärandeprocess som finns i språkundervisningen.

Som en slutsats kanske jag kan säga att en lärandeprocess är en form av en inre skapandeprocess där man utvecklas och därmed skapar en nyare version av sig själv. Lärande och skapande går på detta sätt hand i hand och är mycket svåra att separera.

Tack för din tid!

PS.

Här kommer en liten avslutande sidonot. Jag provat att använda mina specialörsnäckor för att utesluta ljud och därmed endast kunna fokusera det visuella. Detta då att jag många gånger kommit på mig själv med att tolka in ljud i de bilder som jag tagit när jag istället borde fokusera på den visuella avbildningen. Även om jag kanske inte nödvändigtvis tar bättre bilder på detta sätt så hoppas jag i alla fall kunna hitta fler motiv på vilka jag vill ta kort.