Ytterligare lite reflektion

När jag la ner de nyligen framkallade svartvita bilderna på bordet såg jag att det bildades en liten regnbåge från fönstret. En lite rolig detalj sådär.

Det slog mig när jag promenerade ner för avenyn från fotobutiken vid götaplatsen att jag kanske kunde ha tolkat uppgiften med processdagboken på ett annorlunda sätt. Som jag har valt att skriva den nu har jag valt att göra nedslag i de ämnen som har behandlats och tankar som jag fått under kursens gång. Dock har jag inte konkret tagit upp min personliga utveckling.

Jag skulle vilja dela in de saker jag har lärt mig i två kategorier. Först så skulle jag vilja ta upp de mer handfasta kunskaper som jag har lärt mig så som hur man använder en kamera och hur man kan tänka när man letar efter ett bra fotografi samt hur man framkallar bilder i ett mörkrum. Just tiden i mörkrummet uppskattade jag extra mycket för det är något som jag under en längre tid har velat prova på själv. Att få personliga instruktioner av någon som är mycket kunnig inom området är något som jag är extra tacksam för. Sedan så skulle jag också vilja ta upp det som jag nog bäst kan beskrivas som en mer inre personlig utveckling.

Att mina reflektioner har lett till en personlig utveckling är något som jag absolut skulle vilja påstå. Situationen blir dock något knepigare om man skall försöka sätta exakta ord på hur denna utveckling ser ut. Efter en kort genomgång av tidigare blogginlägg kan jag se en tendens i att jag genom fotograferingen kan se en annan typ av reflektion till kreativ produktion. Kanske kan man säga att utvecklingen som jag har genomgått har grundat sig i en större insikt i hur man genomgår en skapandeprocess. Jag själv är en person som i min vardag endast uttrycker mig kreativt inom mycket restriktiva formar. När jag under denna kurs har fått möjlighet till att uttrycka mig (på ett annat sätt än genom uppsatsskrivning vilket nästan exklusivt varit det medium jag uttryckt mig med under de senaste åren) har jag reflekterat över inte bara vad som skapas men också hur det skapas. Det är i just denna reflektionen som jag kan sägas ha genomgått en personlig utveckling vilken kan vara till nytta i min framtida undervisande yrkesprofession.

Förhoppningsvis klarar jag av att sammanfatta vad jag menar med just detta i den extrauppgift som jag i dagarna har börjat spåna lite på. En sak som jag dock är säker på är att jag har fått ut betydligt mer av denna kurs än jag räknat med. En del av mig vill säga att denna del av utbildningen är den som jag har fått ut mest av. Både på ett konkret och ett mer abstrakt plan.

Frustration

Denna uppdatering fyllas med besvikelse och bitterhet. Låt mig förklara, under förra veckans VFU onsdag (utan inplanerade aktiviteter) åkte jag genom hela Göteborg för att testa att fotografera mig en analog Canon F1. Trots kylan fick jag några intressanta bilder av industri-Göteborg. Dagen avslutades med en mycket fin promenad genom Kiellers Park.

Inspirerad av gårdagens fina promenad bestämde jag mig för att ta en morgonpromenad innan dagens lektion upp på Ramberget för att fota snön och dimman som lagt sig som ett täcke över vårblommorna som börjat kika fram. Det hela blev en mycket stillsam promenad upp till toppen med med några intressanta bilder på bland annat en hackspätt.

Men så kommer jag till kummeln av min resa, toppen av Ramberget, där historien skall ta en vändning. Jag skall precis till att ta de bilder som jag vandrat upp för att ta. Med ena knät nerburrat i den smältande snön noterar jag att kamerans klick uteblir när jag skall ta bilden. En upplevelse som jag inte erfarat under de senaste tio åren händer; filmen har tagit slut. Under processen då jag skall byta filmen (med en internetguide som vägvisare) lyckas jag på något sätt förstöra hela filmen.

Här ställdes jag inför ett vägval. Skulle jag antingen ge upp och bittert traska ner för berget igen? Eller skulle jag ta mig i kragen och göra någonting åt det i den mån jag kunde? Nej, efter en stunds frustration och förtryckta vredesutbrott kom jag fram till att den enda tillfredsställande lösningen var att gå genom samma tur som jag gjort tidigare i veckan, fast nu under ett fåtal timmar. Jag insåg också under denna stund att jag var betydligt mer känslomässigt engagerad i mitt arbete än vad jag hade räknat med.

Så igår gick jag för att plocka upp mina bilder som till en början togs under vredesmod och bestämdhet. Resultatet blev helt okej om jag får säga det själv. Det blir ingen skolkommentar i detta inlägg. Inte mer än ett konstaterande att man i sitt arbete i skolvärlden skall försöka få eleverna att på någon nivå bli engagerade i sitt skolarbete och kommentaren att detta kan vara svårt. Skall försöka posta några bilder senare om jag får möjlighet.

Kort om identitet

Nu är det hög tid för en uppdatering på den här bloggen. Först en snabb statusuppdatering på fotoprojektet. Jag har bett om att få kopierat upp några storbildsbilder och ett antal små, tyvärr har dessa bilder inte blivit levererade enligt tid pga av problem hos fotobutiken. Dock är jag lovad att bilderna kommer att vara klara senast nästa fredag (även om detta är i senaste laget).

Under förra veckan såg vi på en film om Nan Goldin, en fotograf med en stark relation till sin kamera. Bilderna Nan har tagit är ofta fyllda med känslor, något vilket kanske är ett resultat av den starka personliga koppling Nan har haft till det som fotograferats. Nan har tagit sitt fotograferande så nära inpå att jag skulle vilja hävda att det inte inte längre går att separera Goldin från sina bilder och bilderna från Goldin. Med denna inledning skulle jag vilja börja ett blogginlägg som kommer att behandla identitetsskapande.

Hur skapas en uppfattning av en annan person? När fotograferna dokumenterar element från sina liv så dokumenterar de personer i sin omgivning lika mycket som de avbildar sig själva. Jag vilja hävda gäller även för de personer som fotograferar konstlade motiv. Detta då de val som fotografen gör blir ett resultat av fotografens personliga inställning till bilden. Därmed blir fotot i sig en del av fotografen bortom det som avbildas på kortet.

När en människa betraktar en bild betraktar de någonting som går bortom det som avbildas på bilden. De betraktar de val som fotografen har gjort och så skapas intrycket av fotografen genom tolkningar av val som görs av andra människor. De definierar sig själva och sin värld genom att dokumentera andra.

För mig som språklärare ger detta mig en stark koppling till Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande. Språk utan någon att tala med fyller ungefär samma funktion som ett foto som ingen tittar på. Det är i förhållandet till, och i samspelet med, människor som vi ger oss själva mening. Vi skapar oss själva i interaktion med andra individer. Här finner jag absolut likheter mellan en skapandeprocessen som jag själv försöker gå igenom i denna kurs och den lärandeprocess som finns i språkundervisningen.

Som en slutsats kanske jag kan säga att en lärandeprocess är en form av en inre skapandeprocess där man utvecklas och därmed skapar en nyare version av sig själv. Lärande och skapande går på detta sätt hand i hand och är mycket svåra att separera.

Tack för din tid!

PS.

Här kommer en liten avslutande sidonot. Jag provat att använda mina specialörsnäckor för att utesluta ljud och därmed endast kunna fokusera det visuella. Detta då att jag många gånger kommit på mig själv med att tolka in ljud i de bilder som jag tagit när jag istället borde fokusera på den visuella avbildningen. Även om jag kanske inte nödvändigtvis tar bättre bilder på detta sätt så hoppas jag i alla fall kunna hitta fler motiv på vilka jag vill ta kort.

Det avgörande ögonblicket

Under ett av de första seminarierna pratade vår Per om Street Photography och hur man hittar det avgörande ögonblicket. Det speciella ögonblick då man lyckas fånga något som inte bara är intressant för en själv utan också intressant för andra. Ett ögonblick som är värt att förmedla vidare.

Jag själv som gillar att ta hemmafoton kan endast tänka tillbaka på alla de bilder som jag mången gång muttrat över att de inte lever upp till de förväntningar som man hade på dem. Det finns så mycket som kan gå fel, ibland har man varit för snabb på handen, man kanske inte har haft tillräckligt ljus eller så har det varit för mycket.

Om man får lov att använda sig av en alldeles för förenklande jämförelse kanske man kan säga att entomolog (insektssamlare) måste vara i rätt ögonblick vid rätt plats för att öka chansen att fånga det som de är ute efter. Vad som faktiskt fångas beror på vilken typ av verktyg som används. Fotografen måste få ögonblicket att se okonstlat ut. Ett ögonblick som har valts, en vinkel som valts, en blixt som valts (eller inte valts) och ett objektiv som valts av fotografen. Detta resulterar i en enda avbildning genom ett litet titthål av verkligheten. Detta måste vara en del av vad som göra fotografi till ett konstnärligt hantverksyrke vare sig man tar bilder för sig själv eller åt ett företag.

Hur gör man då för att komma närmare det avgörande ögonblicket? Som amatör kan jag endast föreställa mig att det är erfarenhet och reflektion över sina bilder som kan föra en närmare till det rätta ögonblicket. En bra bild måste antagligen filtreras genom ett ofantligt antal bilder som måste sorteras bort för att de av olika anledningar inte riktigt lyckades fånga just det är ögonblicket. Även om man hittar just det där ögonblicket som man söker efter så är det inte alls säkert att man lyckas med konsten att på ett tillfredsställande sätt lyckas fånga det.

Just detta ögonblick är något som jag har haft mycket svårt att finns i Göteborg. Trots att kameran har funnits med mig vart jag än gått har jag inte tyckts kunna finna något som jag känt för att dokumentera. Däremot tycks jag finna ett flertal av event som jag vill dokumentera så fort jag söker mig till andra platser. Dock tror jag inte att detta är något som har med just Göteborg att göra. I en genomgång av mina bilder som jag var nöjd med har jag tagit under stunder då jag varit med nära och kära. Även bilder på inanimata objekt tycks bli bättre när jag fotar tillsammans med vänner och bekanta. Kanske är det jag som får en personlig koppling till bilderna vilket göra att jag uppskattar de mer. Om så kan jag bara hoppas på att jag med bilderna lyckas förmedla de känslorna vidare.

Jag kan tänka mig att de elever som uppmanas att producera kreativt material under lektionstid utsätts för en liknande situation. Det kan upplevas mycket frustrerande att inte lyckas med att skapa någonting kreativt när man har en utomstående press som motivation. När jag själv som lärare ber elever att skriva en dikt eller en novell så kommer jag att sätta eleverna i en konstlad situation för skapande. Detta är en typ av situation som långt ifrån alla elever kommer att vara bekväma med. Idealt hade såklart varit att eleverna själva i sinom tid i täkt med att de mognar inför uppgiften får producera material som de själva är nöjda med. Tyvärr sätter allt för många praktiska regler begränsningar på sådana möjligheter. Betygen skall vara satta i slutet av läsåret och då måste man ha samlat in tillräckligt med material för att kunna göra en rättvis bedömning. Dock tror jag att bara man är medveten om svårigheten vissa elever har när det kommer till kreativ produktion så har man kommit ett steg i rätt riktning för att kunna underlätta skapandet av en miljö där de känner sig bekväma med att skapa.

Förhoppningsvis kommer jag själv att kunna skapa min egen miljö för fotografering i veckan då jag planerar att promenera genom Göteborg under de timmar då staden vaknar.

Väkommen

Välkommen till denna blogg som kommer att försöka ge insikt i min utveckling under de närmaste veckorna i kursen LAU275 på lärarprogrammet. Under dessa veckor kommer jag att försöka skapa en fotogestaltning som till sist förhoppningsvis kommer att mynna ut i en fotoutställning. Men nu nog om det, låt oss börja från början.

Alla processer har en början. Därför kanske det här hade varit lämpligt att börja med att ställa mig frågan "vad är en process?" då detta trots allt är en processdagbok. Dock tänker jag utelämna detta och istället försöka prata om vad är en början.

En lämpligt definition av vad en början borde ju vara "det som kommer först i en serie händelser". Detta antar jag är en definition som många skulle kunna skriva under på. Men jag skulle vilja tillägga att en början behöver inte vara förknippat med varken en tid eller ett rum. Även om början till denna process kan ge intrycket av att ha börjat förknippad till tisdagen den 14 februari 2012 klockan 09:00 i en specifik sal på konst och musikhögskolan i Göteborg så är detta bara data som kan tyckas vara lättare att greppa. Föreläsaren är Bengt Franzen, en veteran inom området, han berättar om sina erfarenheter inom skolvärden och inom gestaltningsområdet.

Men att avgränsa sig till en start på en kurs när det kommer till en skapandeprocess är nog att se lite enkelt på en mycket komplex serie av erfarenheter. Kan man säga att en process någonting börjar och avslutas när det kommer till personlig utveckling och lärande? Utan att hamna i någon situation där hönor och ägg diskuteras kan man kanske säga att vad som är en början har att göra med individens inställning till ett ämne.

Det hela landar i något som har följt med mig från min förra LAU-kurs, tankarna kring begreppet serendipitet. Ett begrepp som i min mening ligger till grund för inlärning och skapande. Detta sätt att se utveckling går ut på att man menar att saker och ting aldrig är resultatet av en enda inlärningspunkt utan ett resultat av en lång process som har gjort den till synas spontana upptäckten eller insikten möjlig. Detta är ett begrepp som har förändrat min syn på både min egen och andras inlärning och därmed också utveckling.

Kanske kan man säga att en början är när man själv som individ försöker reflektera över sin egen utveckling inom ett specifikt område. För även om det finns flera olika punkter i mitt liv skulle kunna ges benämningen början av fotointresse (första gången jag höll i en kamera, första gången jag skaffade min egen kamera eller varför inte första gången jag använde en systemkamera?) så är det inte förrän jag börjar reflektera över min egen utveckling som jag på riktigt kan säga att jag har börjat. Med dessa ord avslutar jag det första inlägget på min processblogg och hoppas att detta bara är början.

Ha det fint!